Sverige har inte råd med kompetensutvisningar
Sveriges välfärd står inför en kompetenskris. För att klara framtiden måste Sverige både behålla den kompetens som redan finns och göra det enklare för kvalificerad arbetskraft att välja vårt land, så skriver Sveriges Farmaceuter tillsammans med 14 fackförbund och SKR i en debattartikel.
Sveriges demografiska utveckling är tydlig: befolkningen blir äldre och med högre ålder följer ett större behov av såväl äldreomsorg som hälso- och sjukvård. Samtidigt växer inte antalet personer i arbetsför ålder i närheten av den takt som krävs för att möta framtidens bemanningsbehov. Om inget förändras leder demografin till att antalet anställda behöver öka med sex procent i hälso- och sjukvården samt med 32 procent inom äldreomsorgen fram till 2033. Men under samma period väntas arbetskraften bara öka marginellt – en dramatisk skillnad mot tidigare decennier.
Välfärden står inför en stor kompetensutmaning som inte kan ignoreras. Digitalisering och AI kan avlasta vissa arbetsmoment, men varken robotar eller algoritmer kan ersätta den mänskliga närvaro som vård och omsorg i grunden bygger på.
Under många år har välfärdssektorn kunnat hålla verksamheten i gång mycket tack vare människor från andra länder. Ny statistik visar att antalet utrikes födda medarbetare ökat med 85 procent i kommunerna och med knappt 60 procent i regionerna de senaste tio åren. I dag är mer än var tredje undersköterska i kommunerna, nära hälften av tandläkarna och drygt var tredje läkare i regionerna födda i ett annat land. Utrikes födda har alltså fått en allt större betydelse för välfärdens kompetensförsörjning. Med en stramare migrationspolitik kommer denna utveckling att bromsa in.
Det mest självklara steget för att säkra kompetensförsörjningen är att ta vara på den kompetens som redan finns genom att förbättra arbetsvillkoren, fortsätta stärka arbetsmiljöarbetet samt underlätta för ett ökat heltidsarbete och ett längre arbetsliv. Det är helt nödvändigt – men inte tillräckligt. Antalet personer kommer helt enkelt inte att räcka.
Det måste också bli enklare för kvalificerad internationell arbetskraft att välja Sverige. Vi måste sänka trösklarna för personer med utbildning och erfarenhet att etablera sig här, snabbare validera kompetens och aktivt bjuda in dem som vill bidra till vår gemensamma välfärd. Det handlar om allt från snabbare handläggningstider till tydligare regelverk och mer förutsägbara arbets- och uppehållstillstånd. Sverige konkurrerar med många andra länder om samma kompetens, då måste vårt system vara begripligt, rättssäkert och attraktivt.
Vi måste också sluta göra oss av med den kompetens som redan finns här. Det finns många exempel på utrikes födda som kommit till Sverige, etablerat sig i landet, lärt sig språket, uppfyllt de svenska utbildningskraven och börjat arbeta i vården och omsorgen som vårdbiträden, undersköterskor, sjuksköterskor, läkare eller inom andra delar av välfärden. Det vill säga utmärkta exempel på det som politiker över hela linjen brukar beskriva som en lyckad integration. Men sedan får de besked att de måste lämna landet.
Detta sker i ett läge där hälso- och sjukvården och äldreomsorgen ropar efter personal, men ändå förlorar medarbetare. Många gånger på grund av byråkratiskt krångel, oklara regler eller oproportionerliga bedömningar. Det kan till exempel handla om att en anställd tillfälligt gått ner i arbetstid på grund av vårdbehov i familjen eller att arbetsgivaren missat att rapportera en marginell lönejustering i tid. Småsaker som i praktiken får enorma konsekvenser.
Vi gör inte anspråk på att kunna bedöma enskilda beslut. Men att förlora värdefulla kollegor är samhällsekonomiskt mycket kostsamt och inhumant. Att slösa bort kompetens som redan finns här, och som välfärden behöver, är inte bara oklokt, det är direkt skadligt för hela samhället.
Sammantaget skapar detta en osäkerhet på arbetsplatserna, gör det svårare att behålla personal samt leder till ökade kostnader för nyrekryteringar och upplärning. Det försvagar kontinuiteten i vården och omsorgen, försämrar tryggheten för patienter och brukare och riskerar att driva bort både befintlig och potentiell kompetens från Sverige och den svenska välfärdssektorn.
I grunden handlar detta om Sveriges framtida välfärd. Vi vill se ett system som säkerställer att vi kan behålla den kompetens som redan finns här – människor som varje dag bidrar med viktiga insatser inom välfärden.